VARG i VÄST

Wolftracks är en del av VargiVäst

Vargspårning i Bohuslän och Dalsland

Nytt

Tidigare i år (2009) har Andreas Carlgren, miljöminister i en borgerlig alliansregering, överlämnat en proposition till riksdagen för att, för första gången sedan vargens fridlysning 1966, öppna möjligheter för licensjakt på varg redan kommande vinter 2009/2010. Tidigare i år 2009 har Andreas Carlgren, miljöminister i en borgerlig alliansregering, överlämnat en proposition till riksdagen för att, för första gången sedan vargens fridlysning 1966, öppna möjligheter för licensjakt på varg redan kommande vinter 2009/2010.
Orsak är inte en enorm ökning av vargbestånden. Från en trevande start i slutet av 1970-talet har beståndet nu ökat till ca 220 djur. (Jämför med till exempel Spanien 2000 individer, Italien och Polen 600 var och Rumänien 3000.)

Skandinaviens isolerade läge är ett stor hinder för den svenska vargpopulationen. Detta plus rennäringen i den norra delen (40 % av Sverige), där varg inte tillåts etablera sig, omöjliggör i stort sett en genetisk utväxling med de finsk-ryska bestånden.
Resultatet har blivit en population, som lider av inavel med minskad fruktbarhet och missbildningar. En jaktfri zon från den finska gränsen till vargbestånden i mellersta Sverige skulle kunna lösa detta problem. Det största hotet kommer emellertid från annat håll. Inflytelserika jägar- och lantbruksorganisationer med en negativ syn på vargen, finner gehör hos regeringen. Åtgärder som100% ersättning för vargdödade tamdjur och motsvarande bidrag till rovdjursavvisande stängsel, kostnadsfritt stängseluppsättande av rovdjursorganisationer och skyddsvästar för jakthundar, är inte kravsättande. I praktiken används de i liten skala.>
Den traditionella löshundsjakten bidrar inte heller till en minskning av konflikterna.

Fastän det i själva verket endast är ett fåtal individer, som under exceptionella förhållanden tar fårkött eller attackerar hundar, framställs vargen som ond. Trots ständig propaganda av en högljud minoritet av jägare och sensationsjagande mediaartiklar är majoriteten av den svenska befolkningen positiv till fridlysning av varg.

Carlgren har beslutat att frysa vargbestånden på dagens nivå.
Istället borde han ha satt fokus på ovannämnda konfliktundvikande åtgärder, som exempelvis att vara återhållsam med lösspringande jakthundar i vargrevir under parningstiden februari-mars.
I Tyskland bl a fungerade förebyggande åtgärder som förutsättning för ersättning väldigt bra, med noll konflikter som resultat och därmed en ökad tolerans hos befolkningen.
Om miljöministern får som han vill, kommer det att till vintern bli en avskjutning av den årliga ökningen i vargbestånden, dvs 10% eller ungefär 25 djur.
Och detta i strid med forskning och skandinaviska rovdjursprojekt!
Man föreslår även en regionalisering i rovdjurspolitiken, vilket kan innebära att det i vissa län beroende på antalet jägare i respektive förvaltningsråd, inte kommer att accepteras varg överhuvudtaget. Stora skillnader finns redan i denna fråga i olika län.
Flera natur- och bevarandeorganisationer anser, att dessa åtgärder går emot internationella naturskyddsavtal som till exempel Habitatdirektivet, och därmed motverkar EU’s mål att öka biodiversiteten.

Vargjakten skandal i svensk naturvård

När jägarlobbyn till sist lyckades få till en avskjutning av den ytterst sårbara vargstammen blir Sveriges rykte att ta ansvar för den biologiska mångfalden förbrukat för lång tid framöver, skriver Gunnar Gillberg, medlem i bland annat Naturskyddsföreningen.

Den 21 oktober fattade riksdagen ett mycket märkligt beslut. Den svenska vargstammen får tills vidare inte överstiga 210 individer. Samtidigt som nyheten om riksdagsbeslutet presenterades i Göteborgs-Posten den 22 oktober fanns också en liten notis om att antalet viltolyckor blir fler och dyrare. Under det gångna året har drygt 29 000 viltolyckor inträffat och sex personer har omkommit i kollisioner med älg.

Orsaken till problemen är de ökande stammarna av älg, rådjur och vildsvin. Det finns med andra ord gott om klövvilt i skogen. Detta är en intressant bild att ta med sig när man funderar över det aktuella riksdagsbeslutet att reducera den svenska vargstammen.

Häpnadsväckande liten vargstam

Den 2 januari 2010 startade avlivningen av 27 vargar. Till detta kommer eventuell överskjutning och skyddsjakt under året som kommer. Jakten har mötts med glädje av vissa jägare (12 000 modiga drog ut på jakt den 2 januari) medan andra anser att alla våra cirka 250 vargar borde utrotas helt och hållet. I relation till exempelvis Spaniens cirka 2 500 vargar och Greklands omkring 2 000 är den svenska vargpopulationen häpnadsväckande liten, i synnerhet med tanke på att Sverige både är stort, glest befolkat, och i alla avseenden lämpligt för varg.

Varför ska det då bara få finnas 210 vargar? Ja, något vetenskapligt stöd för denna siffra finns inte. Det finns heller ingen relation mellan den skada våra drygt 250 vargar gör och beslutet om jakt. De skador på tamdjur som förekommer är mycket begränsade och förebyggande åtgärder i form av rovdjursavvisande stängsel har visat sig vara mycket effektiva.

De flesta för en livskraftig rovdjursstam

En klar majoritet av den svenska befolkningen (drygt 70 procent) är också positiva till livskraftiga rovdjursstammar. Det är i stället helt och hållet ett beställningsjobb från delar av jägarkåren. Genom ett massivt lobbyarbete har jägarna fått våra politiker att tro att landsbygden fullkomligt vimlar av vargar. Kvinnor och barn är hotade och en hel livsstil är på väg att gå under.

I själva verket handlar det om det egna intresset. För det första så vill jägarlobbyn bibehålla den överdimensionerade klövviltstammen som finns i dag. Jägarna vill med andra ord inte dela med sig av det enorma överskott på älg, rådjur och vildsvin som finns i landet. För det andra så orsakar vargen problem för dem som jagar med lösdrivande hund. Även om en överväldigande majoritet av alla jakthundar förolyckas i trafiken eller genom vådaskott, så omkommer eller skadas regelbundet jakthundar när de konfronteras med vargar.

Men betyder detta att vargen måste utrotas eller inte ges möjlighet att uppnå en livskraftig stam? Ja, uppenbarligen, om vi frågar delar av jägarkåren. Frågan är vilket annat fritidsintresse, som skulle ges rätten att mer eller mindre utrota en djurart? Förmodligen inget. Skulle sport- och fritidsfiskarna kräva att havsörn och säl utplånas ur den svenska faunan så skulle vi skratta åt förslaget. Jakten, däremot, tycks spela i en helt annan division. Sedan lång tid har den svenska faunan reglerats till förmån för det egna intresset och uppenbarligen finns inga planer på att ge avkall på denna princip. Nu har man alltså till sist lyckats få tillstånd en avskjutning och begränsning av en vargstam som är ytterst sårbar.

När Sverige för första gången tog över ordförandeskapet i EU 2001 diskuterades frågan om biologisk mångfald. EU-länderna enades om att 2010 var det år då förlusten av biologisk mångfald skulle ha upphört i EU-området. Det kan tyckas som en ödets ironi att den svenska regeringen och riksdagsmajoriteten firar detta år med att tillåta jakt på en av de mest hotade arter vi har i landet.

Sveriges rykte svärtas ned

Beslutet om jakt på varg är, mot bakgrund av detta, en skandal i svensk naturvård och det innebär om inte annat att Sveriges rykte som en ekologiskt medveten nation och en nation som tar ansvar för den biologiska mångfalden, är förbrukat för lång tid fram-över. Det blir med andra ord svårt för Andreas Carlgren att ha synpunkter på hur Ryssland, Kina eller Indien ska förvalta sina tigrar och snöleoparder, när vi själva inte tycks ha råd med en livskraftig population av varg.

Förhoppningsvis kommer den majoritet av den svenska befolkning som har förstått vikten av biologisk mångfald, och som ser livskraftiga rovdjursstammar som en tillgång och inte som ett hot, att visa detta i nästa val. Kanske får vi då politiker som har modet att bryta jägarnas monopol över hur den svenska faunans sammansättning skall se ut.

Gunnar Gillberg

medlem i Naturskyddsföreningen och Svenska Rovdjursföreningen

Gunnar Gillberg:

Renskötare och nöjesjägare får orimligt stort utrymme

Sverige har cirka 200 vargar, det är ingenting jämfört med andra länder. Trots det är hetsen stor från renskötare och nöjesjägare som oroar sig för sina lösdrivande hundars hälsa.

Men av 7508 hundar som dödades eller skadades under perioden 2000-2005 var 7252 av dem offer för trafiken, 135 hundar dödades eller skadades genom vådaskott av jägarna själva och endast 78 hundar blev offer för något av våra rovdjur.

Den lilla men högljudda gruppen av jägare som kräver att vargen skall tas bort från de svenska skogarna har fått ett orimligt stort utrymme, inte bara i debatten, utan också, som det ser ut, i utformandet av en ny rovdjurspolitik, skriver Gunnar Gillberg.
I debattartikeln ”Ut och vakta era renar” framför författarna kritik¬ mot samerna. Författarna pekar på problemet med att å ena sidan få räknas som urbefolkning med allt vad det innebär av dispositionsrätt av stora markarealer och å andra sidan det faktum att man som modern renskötare bedriver kommersiell verksamhet som innebär stora ingrepp i den omgivande miljön, ingrepp som även omfattar ”rätten” att kraftigt begränsa förekomsten av rovdjur. Förmodligen skulle ingen annan näringsgren ges samma utrymme i ett område som i andra sammanhang klassas som ”världsarv”.

Regeringen är dock lika tillmötesgående mot ett annat särintresse som högljutt engagerat sig i rovdjursdebatten; nämligen de svenska nöjesjägarna och i synnerhet de intressen som företräder jakt med lösdrivande hund. Vi pratar här om en sysselsättning som bedrivs för nöjes skull. Visst, det handlar om traditioner, en livsstil, och om ett tillskott i frysen som inte är förakta, men till skillnad från rennäringen så är det i grunden en fråga om ett fritidsintresse.
Ett förslag lär snart komma från regeringen som tillåter, inte bara utökad skyddsjakt, utan också licensjakt på varg, samt att beslut om detta kan fattas på lokal nivå. Tyvärr verkar alltså den lilla men extremt högljudda gruppen jägare som i princip vill få bort alla rovdjur från de svenska skogarna få sina krav tillgodosedda, trots att befolkningen i allmänhet i alla genomförda opinionsundersökningar är positiva till livskraftiga rovdjursstammar.

Det bör påpekas att vi i Sverige har ca 200-230 vargar; jag upprepar 200 … inte 200 000. De Baltiska staterna har exempelvis ett bestånd på ca 1500 vargar och går vi till länder som Rumänien och Spanien så uppgår vargbestånden till flera tusen individer. Nu skall alltså våra 200 vargar utsättas för ”skyddsjakt”!
Detta är det pris som skall betalas för att en liten grupp jägare skall få fortsätta att släppa sina hundar lösa i vargreviren. ”Jägarlobbyn” har också på ett effektivt sätt lyckas uppförstora och exploatera den motsättning som finns mellan storstad och landsbygd.

Man bygger medvetet upp en bild av illasinnade byråkrater från Stockholm som via rovdjurspolitiken vill ödelägga alla möjligheter att leva ett meningsfullt liv i glesbygden.
Fakta visar dock att vargens skadeverkningar är försumbara, i synnerhet om skyddsåtgärder i form av exempelvis rovdjursstängsel utnyttjas. Beträffande vargangrepp på jakthundar så skadar det inte titta på befintlig statistik. Agria Djurförsäkringar svarar för ca 70 % av de tecknade hundförsäkringarna
i landet. Enligt Agria dödades eller skadades totalt 7508 hundar under perioden 2000-2005. Majoriteten, det vill säga 7252 hundar dödades eller skadades i trafiken. Jägarna själva dödade eller skadade 135 hundar genom vådaskott. Rovdjur stod för 78 anmälda fall och annat vilt skadade eller dödade 43 hundar.

Vargstammen har ökat något sedan dess och likaså antalet dödade hundar (29 stycken 2008 enligt jägarna själva), men jakthundarna borde trots det i första hand akta sig för trafiken och sina egna ägare.
Sammantaget visar detta att problemen i själva verket är förhållandevis små. Det handlar i stället om grupperingar inom jägarkåren som inte accepterar varg över¬huvudtaget och som i vissa fall bedriver rent kriminell verksamhet i sin iver att få bort det lilla bestånd som trots allt har lyckats etablera sig i landet. Det finns dock anledning att framhålla att majoriteten av landets jägare är ser¬iösa människor som inser vikten av livskraftiga rovdjurspopulationer.

Den lilla men högljudda gruppen av jägare som kräver att vargen skall tas bort från de svenska skogarna har dock fått ett orimligt stort utrymme, inte bara i debatten, utan också, som det ser ut, i utformandet av en ny rovdjurspolitik.
Sverige är ett stort och glest befolkat land. Vi har både råd med och utrymme för livskraftiga rovdjurstammar. Vi har däremot inte råd att låta lokala särintressen styra den svenska rovdjurspolitiken.
Gunnar Gillberg

Jägare skadar eller dödar fler hundar än vad vargar och andra rovdjur gör. Det tyder uppgifter från Agria Djurförsäkringar, där en tredjedel av landets hundar är försäkrade, på.

Enligt Uffe Stridsberg betalade Agria ut ersättning för 84 hundar som dödats av rovdjur under åren 2000-2005. Motsvarade siffra för hundar som dödats eller skadats av vådaskott från jägare var 135.

Men flest hundar, 7 238 av sammanlagt 7 508 rapporterade fall, dödades eller skadades i trafiken.

Jägare skadar eller dödar fler hundar än vad vargar och andra rovdjur gör. Det tyder uppgifter från Agria Djurförsäkringar, där en tredjedel av landets hundar är försäkrade, på.

Enligt Uffe Stridsberg betalade Agria ut ersättning för 84 hundar som dödats av rovdjur under åren 2000-2005. Motsvarade siffra för hundar som dödats eller skadats av vådaskott från jägare var 135.

Men flest hundar, 7 238 av sammanlagt 7 508 rapporterade fall, dödades eller skadades i trafiken.

Wolftracks is een onderdeel van VargiVäst

WOLFSPOORVAKANTIE

Im früheren Verlauf dieses Jahres (2009) reichte Andreas Carlgren, Umweltminister der bürgerlichen Allianzregierung, einen Gesetzesentwurf im Reichstag ein, welcher zum ersten Mal seit der Wolf 1966 unter strengen Schutz gestellt wurde, die Möglichkeiten für eine Lizenzjagd auf diese Tierart bereits im Winter 2009/2010 eröffnen soll. Die Ursache hierfür ist nicht etwa ein enormes Wachstum der Wolfspopulation. Nach dem allmählichen Beginn Ende der siebziger Jahre ist der Bestand inzwischen auf ca. 220 Tiere angewachsen. (Zum Vergleich – In Rumänien 3000 gibt es aktuell rund 3000 Individuen, in Spanien 2000 und in Polen und Italien jeweils 600)

Skandinaviens isolierte Lage ist eine große Hürde für die schwedische Wolfspopulation. Dieser Umstand zusammen mit den großen Gebieten der Rentierzucht in den nördlichen Teilen des Landes (ca. 40% von Schweden) wo es dem Wolf nicht gestattet ist sich zu etablieren, macht einen genetischen Austausch mit dem finnisch-russischen Bestand im Großen und Ganzen unmöglich.
Das Resultat ist eine Population die unter Inzucht leidet; die Folgen sind eine herabgesetzte Fruchtbarkeit und Missbildungen. Eine jagdfreie Zone von der finnischen Grenze bis zum Wolfsbestand in Mittelschweden wäre geeignet dieses Problem zu lösen.

Die größte Bedrohung kommt indessen aus einer anderen Richtung. Einflussreiche Jagd- und Landwirtschaftsorganisationen mit einer negativen Einstellung gegenüber dem Wolf finden Gehör bei der Regierung. Maßnahmen wie eine 100%ige Entschädigung für durch Wölfe getötete Nutz- und Haustiere sowie entsprechende Beihilfen zu raubtierabweisenden Zäunen, kostenloser Zaunbau durch Raubtierschutzorganisationen und Schutzwesten für Jagdhunde, sind nicht obligatorisch. In der Praxis werden diese nur im kleinen Umfang genutzt. Auch die traditionelle Jagd mit frei laufenden Hunden ("löshundsjakten") trägt nicht zur Minderung der Konflikte bei.

Obwohl es in Wirklichkeit nur einzelne Individuen sind, die unter Ausnahmebedingungen Schafe reissen oder Hunde angreifen, werden Wölfe als ein generelles Übel dargestellt. Trotz der ständigen Propaganda einer sehr lauten Minderheit von Jägern und Beiträgen in den sensationshungrigen Medien, steht eine Mehrheit der schwedischen Bevölkerung dem Schutz der Wölfe positiv gegenüber.

Carlgren hat beschlossen die Populationszahl auf dem heutigen Niveau einzufrieren. Stattdessen hätte er seinen Fokus auf die oben genannten konfliktvermeidenden Maßnahmen richten sollen; so z.B. einen Verzicht auf die Jagd mit frei laufenden Hunden im Wolfsrevier während der Paarungszeit im Februar und März.
Unter anderem in Deutschland funktionieren vorbeugende Maßnahmen als Voraussetzung für Entschädigungen sehr gut; mit dem Resultat das Konflikte vermieden werden und somit die Toleranz in der Bevölkerung zunimmt.

Wenn der Umweltminister seinen Willen durchsetzt, wird es im Winter einen Abschuss des jährlichen Zuwachses im Wolfsstand geben, d.h. 10% bzw. ungefähr 25 Tiere. Und das im Widerspruch zur Forschung und dem skandinavischen Raubtierprojekt! Es wird ebenfalls eine Regionalisierung der Raubtierpolitik vorgeschlagen, was beinhaltet, daß gewisse Regierungsbezirke abhängig von der Anzahl der Jäger in den jeweiligen Verwaltungsräten, Wölfe überhaupt nicht akzeptieren werden. Schon jetzt gibt es in dieser Frage große Unterschiede in den verschiedenen Bezirken.

Zahlreiche Naturschutzorganisationen sind der Ansicht, daß diese Maßnahmen gegen internationale Naturschutzverträge wie die Habitatdirektive verstoßen und somit dem Ziel der EU entgegenwirken die Biodiversität zu fördern.